Jag är en jävla knulldocka, säger inte ett ljud, inte ens emot utan låter varenda jävel förstöra mig. Min uppgift är att se fin ut och att ingen skall märka hur sjuk jag är.
Monotona röster som manar och hålor som inget visar(människor). De ser elakt på mig, som om de vädjar till att få slut på galenskapen innan de dör(bilarna). Jag vill krama dem, de gråter och fryser där de står(träden). Skalpellen separerar huden och låter mig återfå kontrollen för en stund. Du hör orden men inte innebörden av dem, du ser en människa men inte mig.
Låt regnet få skölja över min kropp för då ser ingen de tårar som strilar ner för mina kinder. Omänskliga är ni, robotar.
De våldtar min själ varje vaken minut på alla tänkbara vis, men mitt hjärta kan de aldrig smutsa ner, eller?
Ni skulle hata mig för dessa tankar, men vänta nu.
Det gör ni ju redan.
Hör att ni viskar bakom min rygg, tystnar så fort jag kommer i närheten precis som om ni gjort något styggt.
Det mjuka och sorgsna går över till kyla och hat, en hård yta som fräser åt allt och alla.
Ibland önskar jag att alla vore döda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar