Världen är min scen

Bankar huvudet blodigt i väggen och river med naglarna över huden så den faller av, men orden fortsätter att eka och jag faller ihop på golvet skakandes.
Spriten kunde döva, drogerna kunde lugna och det enda jag kan göra nu är att ta rakbladet för att få en del av mig själv att ta sig samman igen.

• Du har aldrig gjort något bra på 21 år
• När ska jag få bli stolt över dig?
• Se till att göra något bra för en gångs skull
• En besvikelse
• Hade inte förväntat mig något av dig ändå
• När ska du sluta se ut som ett monster och växa upp?
• Inte konstigt att ingen vill umgås med dig
• Vad har jag gjort för att förtjäna sådana barn?
• Hur ska det här sluta?
• Kan du aldrig lyckas med något?
• Du är som din far i kropp, själ och tanke
  

Att ha levt hela sitt liv genom att försöka göra sina föräldrar stolta över dig eller något du gjort, men aldrig lyckats är något som ständigt hemsöker mina nätter. Vill inte sluta ögonen, vill inte somna.

Alla ord ekar inuti mitt huvud och de slutar aldrig. Att få räcka sig efter en glasflaska och slå den i huvudet på sig själv enbart för att få slippa undan rösterna för en stund, men vad du än gör så vet du att det aldrig räcker till ändå.

Tårarna bara rinner längs kinderna och allt jag vill göra är att springa tills andetagen upphör.
Marken rämnar under mig och jag vet inte längre vart jag skall ta vägen.
Vart jag än vänder mig är det som om jag är fast i ett fängelse och aldrig kommer därifrån.