Demonsjäl

Minns alla ord de kastade efter mig, de snurrar hela tiden. Minns vad min farbror sa en gång; - Slutar du aldrig äta, du blir ju bara tjockare och tjockare. Se på dig! Skäms ju för att visa sig ute med dig. Titta på din faster, hon har gått ner jättemycket och har blivit så snygg. Det kanske du också kan bli en dag. Det kändes som om någon stack en kniv i hjärtat på mig flera gånger om. Han kan inte hjälpa det, han är bara sådan. Jag håller faktiskt med honom, det är helt och hållet mitt fel.

Mitt eget fel för att jag ser ut som jag gör. Alla mina vänner kanske skäms för att visa sig ute med mig, precis som min farbror. Är det bara jag som är paranoid eller kan detta vara sant? Jag vet inte, önskar att jag bara kunde dö ibland. Slippa att plåga mig själv såhär, det är så jobbigt.

Ena stunden arg och väldigt irriterad och sedan kan jag vara glad och uppåt. Deprimerad och osäker och sedan helt plötsligt var självmordsbenägen. Vilken röra!

Vad är egentligen ordet ”vacker”? Du säger att jag är vacker, vacker på vilket vis och varför? Tänk om jag fick se mig själv med dina ögon, vad skulle jag då tycka? Säg mig, hur är man egentligen när man är vacker?

Jag hatar dig, men samtidigt älskar jag dig. Du har gjort mig så illa, det gör du fortfarande. Jag vill skrika ut hur mycket jag hatar dig. Har aldrig visat dig mina tårar, tårarna som beskriver smärtan över allt du gjort. Skulle jag släppa ut all ilska och vrede som lagrats under alla år så kanske den skulle förgöra mig, tappa kontrollen helt.

Hur kan man älska någon som gjort en så mycket ont att tårar fallit i ensamhet eller lagrats upp inombords? Inga ord kan beskriva känslorna över allt du sagt eller gjort mot mig. Men ändå, långt där inne så älskar jag dig.

Tårarna faller, tomt och ensamt är det här. Om jag berättade, förklarade, skulle du förstå då? Jag vill så gärna ringa dig älskade, förklara allt. Jag vill att du ska hålla om mig, skydda mig från mörkret, men vem ska då skydda dig från mitt mörker? Jag skriker, men du hör mig inte, du ser mig helt enkelt inte. Ångest, ångesten som sakta stryper, fängslar dig så du sakta tynar bort.

En vacker dag kommer jag att skada dig, att skada er. Jag vill få er att förstå, förstå mig och mitt inre. Men hur mycket jag än försöker så förstår ingen, går inte att beskriva allt i ord. Det enda jag velat var att bli älskad och det gjorde du, du älskade mig.