Hur gör man för att inte gå under, för att inte slukas totalt av förvirring och ingentinget?
Förr kunde jag springa in i amfetaminets famn och uppslukas av den väldoftande alkoholen som berusade alla mina sinnen, men samtidigt dövade dem. Den enda kamp jag kan föra nu är kampen mot mig själv, kampen om att överleva trots att stora delar av mig vill sluta andas.
Kallt och naket.
Sanningen som inte borde vädras ut, men luften gick bara ur mig.
Fick 2 par skor med posten idag och trots dessa underbart vackra pjäser var jag nära att köpa ännu ett par, men av vilken anledning? Skor har varit mitt huvudintresse, att kunna ha en walk-in-closet fylld med vackra klackar samtidigt som jag köper samt syr kläder som inte heller dem används tillräckligt.
Kaos regerar i mitt huvud och råttorna gnager i mitt bröst, men hjärtat då?
Hur längesedan var det jag lät huvudet och hjärtat få vara med, att låta dem få sina röster hörda och inte bara följa impulserna?
Hur längesedan var det människorna lät huvudet och hjärtat få vara med, att låta dem få sina röster hörda och inte bara följa impulserna och pengabegäret som ständigt gnager i deras bröst?
Det är endast människan som har satt värdet på de enkla papperslapparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar